Det känns tungt att nt få höra din röst dagligen. att gå varje dag och sakna någon så oerhört mycket att det svider i hjärtat. att veta långt innombords att inget någonsin kommer att bli detsamma igen. hur mycket jag än önskar, och hur mycket jag än ber. det funkar nt. varken för dej eller för mej. du vet likabra som jag att vi hade något speciellt, något som aldrig någonsin kommer gå att bygga upp igen med någon annan. jag vet, du kommer aldrig mer tillbaka, men jag vägrar att inse det. vägrar att se sanningen. att vi föralltid skulle hålla ihop bara du och jag, det var ju så självklart. men nu är det nt lika självklart längre, och tänk att det förstod jag alldeless försent. när jag redan hade förlorat dej. innerst inne vet jag, det var nt jag som gjorde fel. det var du som vände alla mot mej och valde att gå och radera alltihop. ett sms, och sen var allting över på en sekund. jag fattar nt det än idag. hur faan kunde det gå så snett? alla dagar efter skolan när vi hängde ihop med dom andra, killarna. alla dessa bilder som vi tog, som jag nt klarar av att se på idag utan att börja gråta. jag kanske borde radera dom med? men då finns ju ingenting kvar. vi alla svor på föralltid. å vår vänskap kunde beskrivas med ett enda ord, den var perfekt! men skit hände, och nu finns vi nt mer. allting började i 5an, vi träffades. vi typ hatade varran och var knappt vänner alls. hela 5an och hela 6an gick. sen börja vi i en ny skola i 7an. någonting hände, och vet vet nt säkert vad. men vi blev bästavänner. och det ända som jag då var riktigt säker på var att dej ville jag ha vid min sida hela livet. till en början värkade det som om det skulle bli så. men sen flytta jag och börja i en ny skola. men visst, vi höll kontakten iaf. i ett halvår tyyp. sen gick allt åt helvete. och min värld rasa samman. jag trodde värkligen nt att det skulle sluta såhär. eller jag ville iaf nt tro det. jag kunde nt stå ut med tanken, så tårarna pressades ut. kväll efter kväll efter kväll. sen när jag började att tappa hoppet om att du skulle komma tillbaka, så blev det bara värre. jag hade ingenting alls kvar att leva för! jag började att bli självmordsbenägen, och sluta sköta skolan. jaa, saknaden tog över hela mitt fucking liv. jag kännde mej så ensam. och tänk alla dessa kvällar som jag bara suttit och gråtit över problem och bara har velat ringt dej. den ända som värkligen förstod mej. men fuck that! det kunde jag ju glömma. så vafan skulle jag gö då? jag började deppa sönder mej själv, bli svag. och allt på grund av dej och detta. men jag kunde inget göra åt saken. så började att gå vidare, trotts att du var min andra halva. jag klarade mej nt utan dej, så försökte att få dej tillbaka på alla sätt. även fast jag nt var riktigt säker på om det var det jag ville. men jag kände att jag nt hade något val, om jag nånsin skulle få se mej själv le igen. men inget blev någonsin detsamma igen, och nu har jag slutat att tro det med. visst jag skrattar idag, men aldrig på det sättet jag gjorde då. men det kanske kommer en dag då vi träffas igen, vad vet jag? men just nu känns det som om det nt spelar nån roll. för vi båda har slutat vara vi, så jag har slutat vara jag.